hallelujah-moment!
Det är snudd på en religiös upplevelse att vara ute och köra första passet, i morgondimman och solen börjar bryta sig igenom.
Jag tycker synd om alla som inte får uppleva något liknande, men alla har ju sina hallelujah-moments.
Jag njuter så det räcker och blir över iallafall. Jag vet inte åt vilket håll jag ska vända mig ibland, den här möjligheten är unik! Hur kan jag bli bättre varje gång jag pratar, ser eller hör häst?
Hur kan det vara så roligt? Ja, ni hör ju. Nörd ut i fingerspetsarna.
Någon gång, kanske i det skånska regnvädret, eller varför inte den skånska vintern - så kanske mitt fånleende ger sig. Kanske. Om det nu är möjligt!
med vänlig hälsning hon med det fånigaste flinet i södra Sverige en människa som sitter bakom en hästrumpa kan ha.. (hur är det med meningsuppbyggnaden egentligen?)
Kommentarer
Trackback
